Nästan precis på dagen ett år efter att vi bokade våra biljetter var det äntligen dags för oss att få uppleva One Directions stadiumturné. Jag och Emma åkte till Dublin på onsdagen, turistade och bekantade oss med staden och på fredagen var första konserten. Croke Park, det fjärde största stadiumet i hela världen. Att det blev Dublin och inte London är jag så oerhört glad över. Vi fick vara med kvällen då Nialls största dröm gick i uppfyllelse och jag blir tårögd bara jag tänker på det, såhär i efterhand. Vi hade sån sjuk tur den kvällen, Emma och jag. Vi hade platser allra längst fram och det var så fantastiskt att se dom, dom fem människorna som fick mig att skratta och orka när livet var som värst, på så nära håll. Det var bara några ynka meter emellan oss och jag skulle kunna spendera resten av mitt liv i den stunden. Två konserter till hann vi med i Dublin och trots att regnet öste ner var vi så lyckliga. På lördagen tågade vi svenskar tillsammans till Croke i våra fina outfits, med Roger Pontare på högsta volym i dom små bärbara högtalarna. Det var så jävla roligt!



Efter den sista konserten på Croke, på söndagen, hade jag lyckats hålla mig från tårar (nästan helt, i allafall..) under tre hela konserter, men när vi gick ifrån Croke den där sista dagen kunde jag inte sluta grina. Haha, det bara forsade tårar och jag fick svårt att andas och det som först var tårar av stolthet och kärlek till dom här idioterna övergick sedan till att grina åt precis allt. Livet i största allmänhet, att jag inte kommer se en NHL-match live kommande säsong, över den söta hundvalpen på gatan, att jag hade ont i fötterna... Jag var ett vrak, kan man säga. 

När vi landat i Sverige och jag efter tågförsening på tågförsening lyckats ta mig till Sundsvall där min bil väntade på mig grinade jag hela vägen från Sundsvall och hem samtidigt som jag sjöng med i låtarna som spelades på konserterna. Så jävla nere, tack Gud för att polisen inte stoppade mig. Det tog ungefär 2 veckor tills min Post Concert Depression hade lagt sig och när jag väl var glad igen, ja då var det dags för två konserter i Stockholm. 

Där var allt som väntat kaos, från att vi började köa klockan 7 på morgonen tills det att vi kom hem igen på natten. Det gick inte att ens jämföra med hur det var i Dublin då allt flöt på utan problem, men det är ju ändå nåt speciellt med att se sina favoriter på hemmaplan. Höjdpunkterna för dessa dagar var helt klart när Harry sa "on three, I want everyone to scream 'Vi älskar köttbullar!'", varpå hela Friends Arena gjorde precis som han sa, samt dag nummer två när deras grymma band överraskade oss med att spela Mamma Mia. ABBA, då kan det inte gå fel... 

Konserterna i sig, då? Ja, vart ska jag ens börja? För det första deras grymma förband 5 Seconds of Summer som jag kommit att hysa stort tycke för efter att ha sett dom live fem gånger. För det andra alla fyrverkerier och konfettin, det var grymma bakgrundsvideos på storbildsskärmarna bakom killarna, världens grymmaste intro och entré... Allt var perfekt, men å andra sidan skulle dom kunna göra precis vad som helst och det skulle ändå vara bäst i världen. Men det är ju så, när det har med dom att göra. Världens bästa killar.

Såhär 1,5 vecka efter sista konserten i Stockholm har jag inte gråtit en enda tår. Jag var helt säker på att jag skulle bryta ihop och, typ, förlora meningen med livet när årets turné var över för min del. Men jag har bara känt en enorm lycka över att få vara en del av det här. Jag har träffat så många fina vänner tack vare killarna och även fast majoriteten kanske anser att jag är för gammal för att vara såhär djupt involverad i ett band som One Direction så skulle jag inte vilja ha det på annat sätt. Om det är dom som får mig att känna mig som den lyckligaste människan på jorden, varför ska det då anses vara fel? När jag mådde som allra dåligast var det dom som fick mig att glömma bort det jobbiga för en stund, det var dom som fick mig att skratta och det var dom som, ändå, någonstans, räddade mitt liv. Nej, jag är så oerhört stolt över att vara ett fan av det bandet och jag längtar redan sönder till nästa turné!