Det här med uppväxt...
Efter att ha bott 3 månader i Stockholm och, än så länge, ett halvår i Washington, D.C så har jag reflekterat mycket över min uppväxt. Efter att ha läst min kära vän Ewa's blogginlägg (länk!) om just detta så kände jag för att skriva ett eget, med mina egna tankar. För jag har många sådana och jag varnar för ett långt inlägg..
Ramsele, i folkmun känt som Natursköna, 968 invånare år 2010 enligt Wikipedia. Mitt älskade hem.
Många är vi nog som i våra tonår spydde galla över att bo på ett så litet ställe som Ramsele. Det fanns ju ingenting att göra! Man kunde inte åka och shoppa, bio var det oftast bara på söndagar, om ens favoritband kom till Sverige kom dom till Stockholm och då var man först tvungen att åka bil 2 timmar till Sundsvall för att sedan ta tåg eller buss, ytterligare 5-8 timmar, och det hade man ju inte alltid råd med, alla på byn skvallrade och det var ju, helt enkelt, bara så sjukt jobbigt att bo i en sån håla som Ramsele.
Sen växte man upp lite. I allafall jag. Man skiljdes ifrån dom man spenderat varenda skoldag med, och oftast varje helg också, dom senaste 10 åren, äntligen skulle man få komma bort ifrån Ramsele och se lite andra grejer (även fast dom allra flesta bara flyttade till närmsta stad, och dessutom kom hem varje helg...). Samtidigt insåg man, jag och många fler, att det kanske inte var så himla dumt att bo i Ramsele ändå. Det var ju ändå där vi hade våra liv, och det var ju där vi hade varandra. Framförallt varandra.
Nu pratar jag för mig och mitt kompisgäng. Vi som känt varann sen vi var 6 år gamla och som fortfarande, nästan 20 år senare (nästan!!) fortfarande är bästa vänner. Visst har vi lärt känna nya, fantastiska och bästa vänner genom åren, det vore ju tragiskt annars, men det är ändå något speciellt vi har byggt upp, jag och mitt gäng. Vi träffas inte lika ofta som vi kanske önskar, och det är svårt att hitta tillfällen då alla kan vara samlade eftersom vi är utspridda över hela världen. Men när vi väl lyckas hitta tid till att vara tillsammans inser jag hur fruktansvärt tacksam jag är över att få ha kvar dom här människorna i mitt liv, även fast livet börjar luta åt det mer vuxna hållet nu.. För att citera allas vår Ewa, ännu en gång, som skrev så himla fint om oss "ungdomspersoner":
"Jag har förmånen att ha några ”ungdomspersoner” som kompisar,
eller de är väl inte mina egentligen utan min dotters, men lite mina tycker
jag nog att dom är. Det är tjejer som från tidig skolålder hållit ihop,
vissa perioder mer och andra mindre. När dom började gymnasiet åkte
dom åt olika håll och nu finns dom spridda över världen.
Men vänskapen har dom behållit och när dom är hemma i natursköna
på besök ser dom alltid till att träffas och hitta på bus.
Jag älskar att höra hur dom skrattar!"
Och skrattar, det gör vi! Jag vet inte om det är tack vare att vi växt upp på ett ställe där det "inte finns nånting att göra" som vi lärt oss att ha otroligt kul vad vi än gör, eller om vi bara är så fantastiska som personer (jag tror på en mix). Det behövs liksom inte så mycket för att en kväll ska bli perfekt när man är i rätt sällskap. Det räcker att köpa med sig mat och åka till Nässjön och grilla, spela kubb på diverse platser, gå ett varv runt Ovanmo, sitta i någons soffa eller åka bil i flera timmar - man blir liksom road ändå!
Att ta cyklarna (eller ja, hästarna) och "fara ut på byn" tills det var dags att säga god natt var vardag under vår uppväxt, och om det var vinter kunde man alltid låna nyckeln till gympasalen och lägga sig på den stora madrassen samtidigt som man busringde till folk. Vi klädde ut oss en vanlig onsdagkväll och drev med folket på byn, vi gjorde äckliga grejer från diverse ingredienser i köket som man sedan var tvungen att äta, vi spelade in radio- och TV-program, vi bakade, vi tog tillvara på alla mörka höstkvällar innan snön kom och smög på folk - knackade på dörrar och fönster och sprang iväg, pallade äpplen och morötter, med mera..
Sen har jag, under mina månader som storstadsbo, tänkt väldigt mycket på det här med säkerhet. Fan vilken lyx vi har haft, som har fått växa upp på det säkraste stället på jorden. Jag tänker på några hockeyskolaföräldrar från Skåne som tyckte att det var oansvarigt av ledarna på hockeyskolan i Ramsele att låta barnen gå mellan boendet och ishallen själva, att dom t.o.m blev tillåtna att gå på OK på kvällarna för att köpa godis, helt ensamma! Men i Ramsele är det ju inga problem och har aldrig heller varit, förstår ni den lyxen?
Som små var man ute och rännde på byn utan att någon reflekterade över det. Visst fick man lära sig att man skulle använda cykelhjälm och kolla åt båda hållen innan man gick över vägen, men farligare än så var det liksom inte i Ramsele. Man behövde inte vara rädd för att någon skulle kidnappa eller mörda en, och skulle detta mot all förmodan ha hänt så skulle det garanterat ha funnits någon nyfiken käring som sett hela händelseförloppet ifrån sitt fönster på Storgatan. Det farligaste vi kunde stöta på var Cykel Bögen, för han hade ju ett basebollträ med spikar i, och brukade stå naken och knäppa kort på småtjejer, men så farlig att man ändå inte vågade knacka på hos honom och sälja majblommor, ja, det var han faktiskt inte.
Visst blir det en hel del skvaller och sånt tråkigt när man bor på en by där alla känner alla, för alla känner verkligen alla. Det är inte så att det här är någon småstad med 20.000 invånare där "alla känner alla", vi snackar cirka 2000 pers med omnejd, alla småbyar runtomkring inräknade, vi känner varandra. Ett roligt exempel som jag har på detta fenomen är att jag en dag stod i kön på OK (ja, den här dagen var det faktiskt kö!), och det kommer in en tjej och frågar allmänt alla som var inne i butiken "är det nån som sett Egon i dag?". Inget konstigt med det, ingen hade sett Egon i dag så vi svarade bara nej, sen var det inget mer med det.
Och jag tycker det är så fantastiskt på något vis. T.ex nu innan jag åkte till USA så frågade nästan alla kunder på Systembolaget om mitt äventyr. "När ska du åka?" "Du är så modig som törs åka helt själv!" "Vad är det du ska göra där?". Människor som jag inte pratar med på en daglig basis, men som ändå hört att Elina Long, eller "Lotta och Mickes jänta", ska åka till USA i ett år. Klart att man frågar! Och behöver man något kan man alltid efterlysa på Facebook. "Är det nån som har en pulka att låna ut i kväll?", så är det fixat på 10 minuter.
Natursköna då, varför det smeknamnet? Jo, för att det är den vackraste platsen på jorden. Vyn man får om man en sommardag åker ner till SVAR för att blicka ut över niporna och se längre än till Ovanmobron, utsikten man får från en liten bergstopp som man bestigit en perfekt vinterdag med skotern, att sitta på en hästrygg en höstdag när löven skiftar i sådär overkligt vackra färger, tystnaden, att sitta ute en hel natt i juni utan att solen går ner, eller att dra på sig stövlarna och gå ut på gården en januarikväll och titta på norrskenet.. Det är nästan så att man blir religiös.
För att avsluta där vi började, "det finns ingenting att göra", så måste jag bara säga till mitt 13-åriga jag att för helvette, det finns det visst! Och jag väljer att citera min kompis Ewa igen, för hon uttryckte det väldigt bra.
"Lasta trunken och gå till ishallen, som alltid står öppen, tillgång till ett jättefint stall med ridhus, möjlighet att kvittera ut en nyckel till skolans gympasalar, slalombacke, elljusspår, fotbollsplaner både grus och gräs, skoterleder, fiskevatten, jaktmöjligheterna, vindskydd i massorna med tillhörande grillplatser, ett fint gym med relaxavdelning, Hälsostudio, bio, ungdomsgård, nipor med öppet landskap som inbjuder till utflykter, tempererade bad både ute och inne, mm. Allt detta är bara minuter bort och erbjuds i en naturskön omgivning, det måste väl anses som lyx? Man behöver inte passa en enda buss! Ibland kan man behöva skjuts men det är sällan något problem eftersom vi som bor här har körkort. Såklart behövs det aktiva föreningar och människor som jobbar ideellt, det har vi också!"
Så jag är väldigt tacksam över min uppväxt, även om jag inte förstod vilken tur jag haft när jag växte upp. Jag tror att vi bybor blir mycket mer flexibla när det kommer till boendeplatser. Jag menar, jag klarar mig galant i USA:s huvudstad, medans jag tror att någon som är van den här stressiga vardagen (och att "alltid ha nåt att göra") skulle ha det väldigt svårt att bo på ett ställe som Ramsele i mer än, låt säga, en vecka. Dom flesta saknar nog förmågan att kunna ta in tystnaden som bara finns på små orter, förmågan att kunna slappna av och bara vara, när man är van vid stress sedan födseln. Därför är jag så glad att jag växt upp i Ramsele, för jag kan hantera och uppskatta både lugnet men också dess raka motsats.
Jag kommer troligtvis inte att bosätta mig i Ramsele. Mina barn kommer troligtvis inte att få växa upp på samma ställe som jag hade förmånen att få göra. Det jobb jag ser mig själv ha i framtiden finns inte där, och jag kommer mest troligt att leva mitt liv i en stad (en liten stad nära hem, såklart!). Men trots det faktum att Ramsele i framtiden kanske inte kommer att vara min bostadsort, så har jag insett en sak. Efter att ha bott på ett antal olika ställen, i både Sverige och världen, så inser jag att för mig kommer det ändå alltid bara finnas ett enda ställe på jorden som jag med hela mitt hjärta kan kalla för hemma, och det är Ramsele. Som jag älskar vår vackra lilla by!
Och tänk, bara det faktum att vi kan bada nakna utan problem, för att det aldrig är något annat folk än sitt egna gäng när man ska bada i någon av alla fina sjöar vi har på replängds avstånd.. Bara det är ju värt att skåla för!
Att ta cyklarna (eller ja, hästarna) och "fara ut på byn" tills det var dags att säga god natt var vardag under vår uppväxt, och om det var vinter kunde man alltid låna nyckeln till gympasalen och lägga sig på den stora madrassen samtidigt som man busringde till folk. Vi klädde ut oss en vanlig onsdagkväll och drev med folket på byn, vi gjorde äckliga grejer från diverse ingredienser i köket som man sedan var tvungen att äta, vi spelade in radio- och TV-program, vi bakade, vi tog tillvara på alla mörka höstkvällar innan snön kom och smög på folk - knackade på dörrar och fönster och sprang iväg, pallade äpplen och morötter, med mera..
Sen har jag, under mina månader som storstadsbo, tänkt väldigt mycket på det här med säkerhet. Fan vilken lyx vi har haft, som har fått växa upp på det säkraste stället på jorden. Jag tänker på några hockeyskolaföräldrar från Skåne som tyckte att det var oansvarigt av ledarna på hockeyskolan i Ramsele att låta barnen gå mellan boendet och ishallen själva, att dom t.o.m blev tillåtna att gå på OK på kvällarna för att köpa godis, helt ensamma! Men i Ramsele är det ju inga problem och har aldrig heller varit, förstår ni den lyxen?
Som små var man ute och rännde på byn utan att någon reflekterade över det. Visst fick man lära sig att man skulle använda cykelhjälm och kolla åt båda hållen innan man gick över vägen, men farligare än så var det liksom inte i Ramsele. Man behövde inte vara rädd för att någon skulle kidnappa eller mörda en, och skulle detta mot all förmodan ha hänt så skulle det garanterat ha funnits någon nyfiken käring som sett hela händelseförloppet ifrån sitt fönster på Storgatan. Det farligaste vi kunde stöta på var Cykel Bögen, för han hade ju ett basebollträ med spikar i, och brukade stå naken och knäppa kort på småtjejer, men så farlig att man ändå inte vågade knacka på hos honom och sälja majblommor, ja, det var han faktiskt inte.
Visst blir det en hel del skvaller och sånt tråkigt när man bor på en by där alla känner alla, för alla känner verkligen alla. Det är inte så att det här är någon småstad med 20.000 invånare där "alla känner alla", vi snackar cirka 2000 pers med omnejd, alla småbyar runtomkring inräknade, vi känner varandra. Ett roligt exempel som jag har på detta fenomen är att jag en dag stod i kön på OK (ja, den här dagen var det faktiskt kö!), och det kommer in en tjej och frågar allmänt alla som var inne i butiken "är det nån som sett Egon i dag?". Inget konstigt med det, ingen hade sett Egon i dag så vi svarade bara nej, sen var det inget mer med det.
Och jag tycker det är så fantastiskt på något vis. T.ex nu innan jag åkte till USA så frågade nästan alla kunder på Systembolaget om mitt äventyr. "När ska du åka?" "Du är så modig som törs åka helt själv!" "Vad är det du ska göra där?". Människor som jag inte pratar med på en daglig basis, men som ändå hört att Elina Long, eller "Lotta och Mickes jänta", ska åka till USA i ett år. Klart att man frågar! Och behöver man något kan man alltid efterlysa på Facebook. "Är det nån som har en pulka att låna ut i kväll?", så är det fixat på 10 minuter.
Natursköna då, varför det smeknamnet? Jo, för att det är den vackraste platsen på jorden. Vyn man får om man en sommardag åker ner till SVAR för att blicka ut över niporna och se längre än till Ovanmobron, utsikten man får från en liten bergstopp som man bestigit en perfekt vinterdag med skotern, att sitta på en hästrygg en höstdag när löven skiftar i sådär overkligt vackra färger, tystnaden, att sitta ute en hel natt i juni utan att solen går ner, eller att dra på sig stövlarna och gå ut på gården en januarikväll och titta på norrskenet.. Det är nästan så att man blir religiös.
För att avsluta där vi började, "det finns ingenting att göra", så måste jag bara säga till mitt 13-åriga jag att för helvette, det finns det visst! Och jag väljer att citera min kompis Ewa igen, för hon uttryckte det väldigt bra.
"Lasta trunken och gå till ishallen, som alltid står öppen, tillgång till ett jättefint stall med ridhus, möjlighet att kvittera ut en nyckel till skolans gympasalar, slalombacke, elljusspår, fotbollsplaner både grus och gräs, skoterleder, fiskevatten, jaktmöjligheterna, vindskydd i massorna med tillhörande grillplatser, ett fint gym med relaxavdelning, Hälsostudio, bio, ungdomsgård, nipor med öppet landskap som inbjuder till utflykter, tempererade bad både ute och inne, mm. Allt detta är bara minuter bort och erbjuds i en naturskön omgivning, det måste väl anses som lyx? Man behöver inte passa en enda buss! Ibland kan man behöva skjuts men det är sällan något problem eftersom vi som bor här har körkort. Såklart behövs det aktiva föreningar och människor som jobbar ideellt, det har vi också!"
Så jag är väldigt tacksam över min uppväxt, även om jag inte förstod vilken tur jag haft när jag växte upp. Jag tror att vi bybor blir mycket mer flexibla när det kommer till boendeplatser. Jag menar, jag klarar mig galant i USA:s huvudstad, medans jag tror att någon som är van den här stressiga vardagen (och att "alltid ha nåt att göra") skulle ha det väldigt svårt att bo på ett ställe som Ramsele i mer än, låt säga, en vecka. Dom flesta saknar nog förmågan att kunna ta in tystnaden som bara finns på små orter, förmågan att kunna slappna av och bara vara, när man är van vid stress sedan födseln. Därför är jag så glad att jag växt upp i Ramsele, för jag kan hantera och uppskatta både lugnet men också dess raka motsats.
Jag kommer troligtvis inte att bosätta mig i Ramsele. Mina barn kommer troligtvis inte att få växa upp på samma ställe som jag hade förmånen att få göra. Det jobb jag ser mig själv ha i framtiden finns inte där, och jag kommer mest troligt att leva mitt liv i en stad (en liten stad nära hem, såklart!). Men trots det faktum att Ramsele i framtiden kanske inte kommer att vara min bostadsort, så har jag insett en sak. Efter att ha bott på ett antal olika ställen, i både Sverige och världen, så inser jag att för mig kommer det ändå alltid bara finnas ett enda ställe på jorden som jag med hela mitt hjärta kan kalla för hemma, och det är Ramsele. Som jag älskar vår vackra lilla by!
Och tänk, bara det faktum att vi kan bada nakna utan problem, för att det aldrig är något annat folk än sitt egna gäng när man ska bada i någon av alla fina sjöar vi har på replängds avstånd.. Bara det är ju värt att skåla för!
