Så tog den här konstiga säsongen slut på ett sätt som absolut inte reflekterar en fantastisk säsong för laget som jag varken skulle kunna eller vilja leva utan. Konferensfinalen förlorades mot Boston med 4-0 i matcher, och trots att jag inte kunde se dom två första matcherna har jag hört att vi spelade under all kritik... Så onödigt och ledsamt, men ibland blir det bara så.

Nu kom sommarlovet utan Stanley Cup och den hemska tiden i ovisshet med en massa rykten börjar. Det spekuleras om att i princip hela laget kommer att bytas ut. Att Dupuis och Cooke spelat sina sista matcher i vår tröja, att Malkin och Letang kommer få gå, att Bylsma kommer bytas ut och att man kommer bygga ett nytt lag runt Crosby. Som jag sa är det här endast rykten ännu, men jag kan ändå inte låta bli att gruva mig för hur krossad jag skulle bli. Jag har överlevt att förlora Talbot och Staal, jag skulle överleva att förlora Dupuis och Cooke (även om jag, givetvis, skulle gråta 1000 floder..), men att se Malkin någon annanstans än hos oss, hemma i Pittsburgh, jag vet inte hur det skulle gå.. Han är för mig lika självklar som Sid och jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig ett lag utan Malkin.

Hur som helst, när nästa säsong börjar kommer jag att befinna mig på rätt sida Atlanten och hur laget än kommer att se ut i oktober längtar jag så oerhört mycket efter att få se dom på plats igen, världens bästa killar. Förhoppningsvis är så många som möjligt kvar och fortsätter att förgylla mitt liv. Även fast säsongen tog slut alldeles för tidigt och på ett bedrövligt sätt har jag sparat dom ledsna tårarna och istället gråtit över kärlek och stolthet till det här laget. Det går inte att förklara, och det går själv inte att förstå, men jag skulle inte kunna leva utan Pittsburgh Penguins och jag är dom förevigt tacksamma över att jag lever. I didn't lose my heart to one guy, I lost it to a whole hockey team.

Vi syns nästa säsong, pojkar.